Min drömshow
Såhär skrevs det om Lenas show efter premiären :)
Expressen
Hon slog ju igenom just så - med dunder och brak, i hemsydd kavaj i den Melodifestival som faktiskt hölls på Cirkus. Med "Kärleken är evig".
Året var 1986, men det kunde lika gärna ha varit på 800-talet. Det känns som en evighet sedan, något som understryks av rikligt med pinsamma klipp från de dagar som flytt.
Lena Philipsson bryr sig inte ens om att knyta ihop då med nu. Hon baxar i stället den välbekanta historien framåt, genom att låta de gamla, stundtals småtöntiga, hitsen få ett nytt modernt sound. Det påminner både om klubbturnén som följde efter schlagervinsten i en kombo långköraren hon gjorde med Orup, men Lenas "Drömshow" flyttar ändå fram positionerna några steg ytterligare.
Hennes avslappnade nonchalans och charmiga självdistans bär showen både under och mellan låtarna. Publiken får en schlagerdiva i sitt rätta element, i ett slags koncentrat av Lena Philipssons långa men brokiga karriär.
"Månsken i augusti" låter som en utmanare till tidernas bästa dansbandslåt, "Det gör ont" är briljant med sitt ironiska mikrofonstativ - år 2011 är det fyra meter högt - och "Dansa i neon" är Kylie i kvadrat med - 40?, 50? - extra dansare på scen och ett elegant uppdaterat Donna Summer-beat.
Det låter väldigt bra. Dessutom är det ofta roligt. Som när hon driver med Carolas krogshow, som har premiär i kväll ett stenkast från Cirkus, när hon dansar elastisk balett och berättar historien om hur hon blev Zimbabwes pouläraste t-shirt-tryck.
Det är en ambitiös show värd alla applåder, det är bara att gratulera jubilaren.
Hitsen
Allt från de tidiga schlagerdängorna "Kärleken är evig", "Om igen" och "Dansa i neon" i ny kostym till det pärlband av Orup-refränger som följde på "Det gör ont". Via en del rätt anonyma milstolpar, typ "Talking in your sleep".
Snacket
Manus i sig är sannerligen ingen sensation - det är rentav buskis på sina ställen. Men det blir roligt ändå. All rutin från programledarskap och tidigare krogshower har gett Lena Philipsson en sällsynt tajming.
Kläderna
Vad ska man säga? Funktionella? Ph skojar med sina gamla outfits fast skillnaden mot de nya är inte enorm. Men den kroppsstrumpa Bea Szenfeld designat åt stjärnan för "Det gör ont" är 100 procent klubblyx.
Scenografi
Ernst Billgrens scen - nybyggd mitt på Cirkus-golvet - snurrar snyggt. När den inte åker upp och ner. Showens inledande månlandning är häpnadsväckande. Sedan förpassas kulisserna till kulissen.
Bandet
Dj Sleepy låter Kraftwerks "The Robots" bilda beat till "006"! Och spinner Beyonce och Eminem! Allt är inte lika vågat, men bandet - och de rutinerade körtjejerna - borstar bort dammet från Lenas mest äppelkäcka hits.
Aftonbladet
Lena Philipssons krogshow hettar till först mot slutet
Sista tredjedelen är så där lyxigt, läckert och knäckande bra som hela showen borde ha varit.
Fram till dess är det en konsert, avbruten av konstiga upptåg.
Det är tredje gången Lena Philipsson sätter upp en egen krogshow.
Ernst Billgren (scenografi, idé, koncept) är en makalös rävkonstnär, men betydligt svajigare inom andra kulturområden. Fredrik ”Benke” Rydman (regi, koreografi, idé, koncept) har med sin grupp BouncE gjort streetdance populärt. Ingen av dem känns som någon självklar samarbetspartner till Lena Philipsson, men kanske är det just därför de är det... eller inte.
Tjatig frågesport
Alldeles för länge känns denna jubileumsshow för mycket som en greatest hits-konsert med konstiga avbrott. Med stiliga män som dansar, mer eller mindre påklädda. Med Martin Redhe Nord som sidekick, mer tjatig stalker än trogen Lena Ph-beundrare. Med en tjatig frågesport om Lena, men den blir ytterst sällan självironiskt rolig.
Det avskalade lyfter
Så långt känns detta faktiskt sämre än både 1991 års ”Lena Ph 006” (knasigt sexigt och roligt) och 2001 års krogshow (rätt mycket samma låtar som nu, men mer hjärta och humor och bättre utnyttjande av filminslag).
Med ett mer avskalat parti, lyfter plötsligt showen.
När det inte finns några konstigheter att reta sig på, är det bara att njuta av det som ju egentligen funnits där hela tiden; Lenas innerliga röst, publikkontakt, starka melodier och, äntligen, vad som känns som mer spontan humor, när hon skojar skämtsamt elakt om Carola som (från och med i kväll) showar tvärs över gatan.
Lite creepy
Slutnumret är makalöst läckert, på ett lite creepy sätt. Extranumret blir till en kaxig ny ”Lena anthem”, fast det nu är en annan låt.
Bäst: Akustiska versionen av ”Månsken i augusti”. Sämst: Tjatiga ”Idiot” är klart sämst av fyra nya låtar. Fråga: Varför fortsätter hon förneka sin första genombrottslåt, fräcka popdängan ”Boy”? Showen framförs till och med 17 december.
Åh recensionerna är ju kanonbra, bara synd att de inte skriver något om de duktiga dansarna från Balettakademin...:) Jag är riktigt stolt över dig och jag förstår att det är din drömshow... Låter härligt att det lossnat på baletten också...:)
Kramar i massor!!
